januari 31, 2012

Zombies vs bebis

Ok, det här kan kräva sin analys...
Inatt drömde jag först att jag födde en bebis. Jag minns att den var hal och jättesöt. Inget av det stämmer så bra med verkligheten, jag vet. Nyfödda bebisar är liksom inte så söta. Men min var supersöt. Och hal. Den liksom halkade av sängen hela tiden. Inget annat hände. Men jag vaknade tvärt med såna obehagskänslor. Usch!

Efter en stund somnade jag om, och då drömde jag om zombies. Den drömmen var lång och innehållsrik. Staden höll på att smittas ner av zombies, de blev fler och fler och jag var tvungen att få ut min familj ut ur staden. Jag visste att det var kört, vi skulle få kämpa oss ut bland dem, men vi skulle kunna ta oss ut ur staden med bil. Det kom zombies in i lägenheten, dödade en gäst och åt upp mina hundar. Jag såg dom äta upp mina hundar! Men inte vaknade jag av det, utan drömmer bara fortsatte. Inte förrän halva staden var död och andra hälften var zombies kunde vi, jagade av hungriga zombies, ta oss ut ur stan. Då vaknade jag, ganska lugn i jämförslse med bebisdrömmen.


Analys på det?


Jag har hittills fått fyra alternativa förklaringar:

1. Jag klarar bättre av zombies än bebisar, eftersom bebisar är ett verkligt hot. /Pamela
2. Typisk meta-synsk förberedelse inför apokalypsen .../Jonnie
3. Du är gravid. Typ nionde månaden./Karin
4. Du ska titta mindre på drama och mer på zombiefilmer. /Lorfi
  
Jag tror på alla! Vad tror du?




Värsta tänkbara scenario?

januari 30, 2012

Om det där utseendet

Det är ju ändå lustigt att vi bryr oss så mycket om utseende. Något som kommer och går, som är under ständig förändring. För det är väl meningen? Att vi ska förändras. Att vi inte ska stå fast och stampa i samma spår hela livet. Varför skulle kroppen inte hänga med i den förändringen som resten av min person gör? Vi skäms över de gråa som dyker upp i håret, över kråksparkarna och över de extra kilo som kan komma med åldern. Vi kämpar och kämpar för att gå tillbaka till där vi var när vi var runt 20, vår storhetsperiod. Ah... va fantastiska vi var då! Oövervinnliga, snyggast, roligast... Eller? Är den inte minnesbilden av oss vi förhöjer. För när jag tittar på bilder på mig själv från den tiden, eller tom yngre, så slår det mig att det jag ser nu är inte vad jag såg då. Jag var en vacker kvinna som hade något att komma med. Men såg jag det då? Nej! Jag var för upptagen med att inte vara nöjd med mig, bara det där vore lite mindre, bara jag fick på mig jeansen från nian, bli lite bättre på, lite mer,, lite mindre... osv.

Då slår det mig, om jag ser tillbaka och tycker att det var så sjukt dumt att vara så självkritisk då, när jag var bra, vacker, ok.Hur kommer jag se tillbaka på den jag är idag om några år? Antagligen så kommer jag tänkta precis samma sak: Vad höll jag på med?

För några år sen bodde jag med två kompisar, och kampen med utseende kom upp. Efter att ha pratat om det en stund kom vi fram till att vi inte skulle ha speglar i huset. Vi hade en liten badrumsspegel till ansiktet bara. Vi var tvungna att fråga varann om hur vi såg ut, och svaret var ofta mindre kritisk än vi själva tittat oss i spegeln. Det året var ett år jag jobbade mycket med min självbild, mest pga att jag inte var upptagen med att kritisera mitt eget utseende. Jag tog mig förbi bruset. Dessutom tittade jag inte på TV eller lyssnade på radio särskillt mycket. Så reklam såg jag väldigt lite av. Jag bodde bland människor som var en inspiration i sättet de såg världen på. Vi var upptagna med att ha kul, jobba volontärt, och diskutera allt mellan himmel och jord. Jag kände mig fri.

Även om vi vet att skönhetsindustrin inte är ute efter vårt bästa, så tar vi gärna deras råd. Företag hittar på nya komplex åt oss, som dom så snällt har hittat lösningen på. Riktigt praktiskt. Tack snälla skönhetsindustrin!
Vi kvinnor får hela tiden pikar över hur vi ser ut och inte ser ut. Vi blir prisade om vi bryr oss om vårt utseende mer än insidan. Vi hålls upptagna med speglar omkring oss. Hur mycket reklam handlar om hur fel det är att inte vara allmänbildad jämfört med hur mycket som handlar om de perfekta ögonfransarna?
Jag visste inte att jag var fet, att mitt hår var för lockigt eller att  mitt leende inte var perfekt. Inte förrän jag började bli påverkad av media och andras förväntningar.

Så, vad är lösningen?
Älska mitt eget utseende? Ja, kanske det. Men det är svårt att aktivt titta på sig själv och säga UNDERBART! Nej, det löser inte problemet med vår fixering. Om vi står framför spegeln för att kritisera eller för att försöka älska det vi ser gör ingen skillnad i tid. Det är slöseri med tid!

Nej, jag tror på att att skita i det. Ta bort spegeln. Sluta slösa tid på att försöka gilla utseendet, sluta ge det för mycket tid. Jag har fortfarande inte mycket till övers för speglar. Även om jag gillar att klä upp mig, fixa mig, så är det under mina egna premisser, och vill jag skita i det så skiter jag i det!

Är det lätt? Nej, jag har övat i några år och övar fortfarande. Jag övar på att inte ta för lång tid på att stå framför spegeln. På att inte ifrågasätta om jag har tillräckligt platt hår, mage eller tillräckligt små porer. Istället ifrågasätter jag om jag ska ha så mycket smink, om jag ska använda plattången alls? Jag övar på att inte påverkas av andras intresse för sitt yttre. Jag på att göra det jag vill göra, inte det jag tror förväntas av mig eller krävs. Om kompisen har 20 ögonskuggor och sminkar sig en timma, istället för mina 10 min så vill jag inte påverkas av det.

Jag tror på att det som tystas ner, det dör till slut.
Jag blir mer säker på mig själv med åldern. Jag vill aldrig bli den där 20åringen igen. Jag är Marcela, snart 35, med gråa hår och en mjuk gosig mage, en säkrare och klokare person än den där 20åringen. Hon får gärna vila nu, hennes tid är förbi. Min tid är nu, tid att vara fri och fokusera på annat än mig själv. Heja mig!



januari 28, 2012

Lördag

Lördagssnön tar det lugnt och faller sakta mot den redan snötäckta marken. Jag promenerar mot bussen med P1's Spanarna i lurarna. Jag klagar inte på att behöva jobba en lördag, när det är så här. Känns smått lyxigt tom. Skön lördag på dig med!


januari 25, 2012

Maybe she's born with it?

Naaaah, I'm pretty sure it's photoshop!


En liten påminnelse om vad det är vi jämför oss med när vi avundas omslagsflickornas fina hy och "perfekta" kroppar.







The beauty industry secret, now available to everyone!

januari 24, 2012

Utmaningar som får blodet att brusa

Jag har svårt för bloggutmaningar som: Ett foto på dig själv varje dag(jag blir ju trött efter två bilder på mig själv!) osv. Men nu har kvinnan med stort K, Karin, utmanat mig i att hitta det som utmanar, på riktigt. Så, utan någon större eftertanke, ska jag helt sonika berätta om mina fem största utmaningar just nu.

1. Falafel. Mannen lämnade huset och bad mig fixa middag idag. Han föreslog falafel. Seriöst? Ja, det kanske bara är en mix att rulla och fritera, men jag lagar liksom inte mat. Inte ofta. Väldigt sällan. Aldrig falafel. Aldrig efter recept, och bara helt efter egen smak. Lite ångest där. Suck.

2. Gå rakryggad fram till en person jag önskar mig som chef och säga "Här har du ett CV, jag är det enda du behöver! Ring mig på onsdag, inte imon, för imon vilar jag!" 

3. Önska att föda ett barn. Helhjärtat. Jag älskar min unge, även om jag inte fött honom. O jag tycker det liksom är bra så. Samtidigt börjar funderingarna komma, om hur det vore att ha en som bott i mig? Att "utöka" familjen? Men jag är rädd för att längta, för då kan man faktiskt bli besviken, på flera plan. Märklig känsla. Det bästa vore att bara längta fullt ut, som andra gör automatisk när de bildar familj.

4. Acceptera kallt att någon tycker jag är helt dum i huvudet och inte värd mycket alls. Tänka: fine, your loss dude(coolare när man tänker på filmspråk). 
Men förresten. Det kommer jag nog aldrig acceptera, även om det är en annan persons sanning. För min sanning är att jag är en fin människa, som man ska be om ursäkt när man sårat. För det är jag värd. 

5. Skriva in mig på en dansskola och satsa på en danskarriär.

6. Odla någon växt, och ta väl hand om den, tills den dör av för hög ålder(gör växter det?) och inte av växtplågeri utförd av Marcela.

Oj, blev visst 6, men 4an räknades inte för den tog jag ju tillbaka lite. SÅ...det var mina femochenhalv utmaningar just nu.

Vilka är dina utmaningar?

 
Tack för inspirationen, Karin! Här får du falafel!


januari 23, 2012

Carpe diem igni

 
Äntligen fick vintern tummen ur, och gav oss första anledningen att skotta sen förra vintern. Kallt som i Sibirien var det inomhus den här morgonen.



Så nu eldas det för fullt. Inte för min skull, jag ska till jobbet strax.



Mest för grishundarnas skull. De filosoferar bäst i bastuvärme.

januari 20, 2012

När lät du en man hålla ditt barn sist?


Återigen har artikeln från 2007 dammats av och cirkulerar nu på sociala medier. Intervjun med Annica Dahlström, hjärnforskare som påstår att män inte kan ta hand om sina barn. 
Annica vet, för hon är hjärnforskare. Annica vet att män inte kan ha ansvaret för småbarn, så ÄR det bara. En mamma ska inte lämna ifrån sig sitt barn de första tre åren. 
Det får mig att undra...vem är störst fara för ett barn, en pappa eller en mamma som inte fått lämna ifrån sig sitt barn på tre år?? Fast, jo, hon får ju lämna ifrån sig barnet, till en annan kvinna. För en främmande kvinna tar bättre hand om ditt barn än barnets pappa. Vad du än gör, lita inte på att din man kan ta hand om ditt barn! För även om han har tillräckligt med "kvinnliga hjärnegenskaper" i sig, så kommer han inte kunna låt bli att skada barnet.
Den kvinnliga hjärnan är funtad för att ta hand om, se allt, känna allt. Manliga hjärnan, ptja...den kan ju räkna matte och vara aggressiv! För män skadar sina barn mest. (Detta är något Annica vet, fast det inte existerar någon statistik som bekräftar det.)
Men visst, hon är hjärnforskare. Hon har ju skrivit en bok i ämnet. JAMENDÅSÅ! 
Det här bara ett bevis på att ordet "forskning" inte automatisk betyder sanning. För min gissning är att om man vet hur hjärnan ser ut, så kan man uttala sig om det. Många har sagt att hjärnor skiljer sig åt. Men psyket då? Är det inte en annan sak hur den fungerar? Vi kollar vad en psykologiprofessor vid University of Wisconsin-Madison i USA, Janet Shibley Hyde, säger:

"- Det finns ingen "kvinnlig" hjärna. Det finns en mänsklig hjärna." 
"...bara på några små begränsade områden som mäns och kvinnors hjärnor är olika, och skillnaderna är små: mellan fem och tio procent. Två personer av samma kön kan ha hjärnor som skiljer sig mer än så."

Hon berättar om studier som visar att vad människor klarar och inte klarar handlar om förväntningar. Låter det som något som kan stämma? Sunda förnuftet säger JA!
Läs intervjun där hon svarar Annicas teorier  HÄR..

Beteendevetaren Ingemar Gens säger
 "All hjärnforskning visar att det är större skillnader inom kön, än mellan kön. Att klumpa ihop hjärnor efter kön tror jag ingen seriös hjärnforskare skulle våga."

Hmm...
 Jag googlar vidare på Annica och hittar en intervju med henne i  DN, där hon bla svarar på frågan: Vilka verktyg är nödvändiga för att skapa ett jämställt samhälle? (pass på, här kommer det enkla men självklara svaret)
- Jag tror absolut att det är nödvändigt att pojkar och flickor redan i skolan får klart för sig att de är olika. Om killarna tror att flickorna är likadana som killarna då blir det ju så att tjejerna är dåliga kopior, för de är inte lika starka, de är inte lika snabba, de tycker inte att det är lika roligt att slåss som killarna. Tvärtom så måste man, tror jag, lära den manliga delen av populationen att flickor/kvinnor är någonting speciellt. Män borde läras: Kvinnor är inte likadana som vi och de är de som står för själva livet. Utan dem så blir det inga barn mer i världen och därför så ska vi vara lite extra försiktiga med kvinnor". Jag förstår mycket väl det där med kvinnor och barn i livbåtarna först och att tjejer i princip inte ska ut och slåss i kriget. En kille kan befrukta tusentals olika kvinnor och skaffa tusentals barn men en kvinna kan bara föda ett barn åt gången. Så där ligger en praktiskt biologisk historia i det hela."

Alltså, ni män måste förstå att utan oss kvinnor blir det inget liv på jorden! Eller? Vänta nu, hur var det man gjorde barn nu igen? Va, ska en man vara med? NÄMEN!

Kanske är det så att eftersom män kan befrukta tusentals kvinnor så har han råd att döda några på vägen? Vad säger du om den teorin, Annica?

Låt oss då sammanfatta:
Män är aggresiva och har tunnelseende. De har inte det naturligt i sig att ta hand om andra, särskillt inte barn. En pappa kommer skada sitt barn hur han än gör för att ta hand om det. Det är bara så, för ehm...statistiken som inte finns säger att det är så!


O jag tror Annica faktiskt vet vad hon snackar om.  Jag tror nämligen hon talar av egen erfarenhet. Hon måste blivit tappad av sin egen pappa som liten. Det är min sannolikhetsteori, det enda som kan förklara något så idiotiskt.

Ja, jag vet, kanske kränkande sagt, men Annica, låt mig citera dig för dig:
"Vad spelar det för roll att du som individ blir kränkt nu? Jag försöker att tala för framtidens generationer."

januari 08, 2012

Det gåtfulla folket

Idag blev jag en av dom. Jag anslöt mig till den mystiska gruppen. I tystnad går vi alla mot målet. Ingen annan ser undrande ut. Här vet man vad man gör. Vi är en enhet.
Som en lugn och målmedveten orm ringlar vår kö fram, förbi ägg, tomatskivor och müsli. Som ett fascinerat barn tittar jag på allt. Girigt och nyfiket plockar jag på mig allt. Svarta baconskivor och torr gurka, jag måste ha allt!
Jag känner mig trygg där jag förs fram till huvudmålet.
Jag litar på resten, de kan det här. När vi närmar oss ser jag hur deras spända ansikten börjar mjukas upp av ett förnöjsamt leende. Dom vet varför. Vi är vid målet, det är nu alla mödor får sin lön. Nu kommer orden vi alla kommit hit för. Jag tittar förväntansfull upp och möter en trött blick.
"29 kronor, tack".
Där var det. Jag är i hamn.

Det är söndag och jag äter frukost på IKEA.


Ingen uttrycker det bättre än Milli Vanilli

Ja, nu är jag uppe för sent igen. Tröttheten är ett faktum. Dagen var ljuvlig, men nu är den slut. Precis som Stackars Milli (eller är det Vanilli?) är det bara saknaden över alla fina stunder kvar. Jag klänger mig fast vid dagens händelser, och vägrar lägga mig, trots trötthet. Sorgligt. Jag vill måla en tavla och slänga med mina flätor, som ett uttryck för mina känslor. Det känns som enda sättet att hantera förlusten av den här dagen, som aldrig kommer igen.


When you had a taste of paradise 
Back on earth can feel 
As cold as ice 
I'm gonna miss you 
I miss you




januari 05, 2012

Att göra mer än man tänkt sig.

Jag har tidigare berättat om min relation till stress. Jag klarar den dåligt. Jag har varit stolt över hur bra jag är på det, att hålla många bollar i luften och annat bra man kan skriva på CV:n. Men sen kom väggen och satte stopp för det.
På jobbet, där jag bara har mig själv att tänka på kan jag klara den en stund. Bara jag vet att jag sen får en paus från det brukar jag hålla ut ett tag. Men hemma, där jag ibland försöker lyssna på flera samtidigt, göra en sak och lova en till, då kan det gå sämre.
Jag läste Underbaraclaras inlägg om att vara effektiv. Det fick mig att tänka på gårdagen.
Igår kväll fixade jag kvällsfika, jag bakade scones. Jag har en tidsplan som alltid funkar bra med scones. Det är att under tiden sconesen är i ugnen så sätter jag på tevattnet, plockar undan bakgrejer, och tar fram det som ska dukas fram. Då blir scones och teet färdigt samtidigt, allt är precis lagom varmt att ätas/drickas!

Men igår grusades planeringen med några frågor som ställdes samtidigt som hundarna skulle ha mat, ett barn skulle vara med och baka. Detta kan ses som något enkelt att hantera. Men en redan trött Marcela har låg stresströskel och  det lilla enkla att hälla tevatten i en kopp blev istället att jag hällde vattnet i teburken. Nu är alltså all te förbrukad.
Vad har vi lärt oss nu då? Jo, effektivitet tar slut på det goda!

Det handlar inte om att jag gjorde väldigt starkt te i en burk egentligen. Det handlar om att jag alltid förväntar av mig själv att jag ska klara saker, andra gör ju det! Ingen annan blir stressad av att baka scones och prata med två andra samtidigt, kom igen!

Kanske låter det för mycket att fundera över? Det handlar ju om småsaker. Men det är i småsakerna det börjar. Alla dessa "klart jag kan" och "jag borde" eller "om andra kan så kan väl jag" -tankar är tänkta som pepp för mig, att ge mig den där lilla extra sparken i baken att fixa nåt. Men sorgligt är vad det är, för att det gör är att ge mig skuld och skam. O då får jag gå och tänka på det med. Mer tankar, mer skuld.

När allt jag behövde göra var att säga "Nej, det orkar jag inte. Det kan vänta".


januari 02, 2012

I'm a surviver!


Mina damer och herrar, tillåt mig proklamera:

JULEN ÄR OFFICIELLT ÖVER!

Granen åkte ut idag. Den har tydligt demonstrerat sin åsikt om att bli inburen och pyntad för vår höga nöjes skull! Varje dag har den släppt ner ett par kulor på golvet. Vissa har hållt andra inte. 
Idag fick jag nog, och det var så skönt att plocka bort allt! Nu ser jag fram emot våren med sitt ljus! Lite solljus tack! Till dess behåller jag nog en adventsstjärna i fönstret. Den lyser så fint ju!

Så, hur gick det med att få en skön, äkta och fin jul? Jo...
Vi överlevde julen! Alla är kvar. Julhatet/rädslan har dock överlevt den med. Men men... Julen hade sina ljuva stunder, men de var sådana lugna stunder med familjen hemma som jag inte riktigt kan plocka ut, som var bäst. Julen 2011 har handlat om lugn. Lugn...och julklappar. Det jag minns mer precist är julstressen, ångesten över att inte ha gett en tillräckligt fin julklapp till en vän. Det är tyvärr det jag bär med mig mest. För är det något den här julen har handlat om mest, är det julklappar. Allt annat har vi lyckats mota bort.  Varför skäms jag över att jag inte gett tillräckligt fina julklappar? Varför fick jag så många saker jag inte behöver?
Jag minns tydligt en pojke vi fick lägga en stund, och lugna ner, för han var så tydligt stressad av alla julklappar, vänta med resten till juldagen. Det är galet att det ska vara så. 
Näää, jag blir inte vän med julklappsbiten riktigt.
Jag förstår familjer som avskaffar julklappar. Man orkar inte med alla negativa sidor av julhandeln, man vill ta bort fokus från gemenskapen, och ta hänsyn till de som inte har råd att handla klappar. 
Sen är det billigare än terapi, så klart.
Men säger man "avskaffa julklappar" så anklagas man kanske för barnmisshandel? Stackarn barn som behöver julklappar, inte kan vi väl ta ifrån dem den rätten?!

Nåväl, i det stora gick det bra, som sagt. Maten var ljuvlig, lussebullarna var många, filmerna var fina, kramarna var varma, kärleken flödade. Man kan inte önska sig mycket mer. Det jag saknade mest ändå var min familj. Jag är ovan att fira jul utan mamma och storasyster. Men jag får ta mig en resa till dem snart så jag får fylla på kärleksbatterierna där.

Nu är det iaf sluttjatat om julen på den här bloggen!



januari 01, 2012

HA HA HA HO HO HO

Ja då var vi inne i 2012!
Nyårsafton är ett pendlande mellan att tänka att det är en dag som alla andra, och att känna det speciella med ett avslut och en ny början.
Mitt nya år började med att jag blev väckt av smärta i halsen, febrig, och med snor överallt. Men jag ska inte jobba på en hel vecka så det känns helt ok ändå.
Precis som vid jul är det inte aftonen utan dagen som är bäst. Idag, nyårsdagen ligger jag på soffan och plockar fram godiset jag glömt ställa fram igårkväll, dessa tillsammans med de sista lussebullarna är honung och lyx för en trött och sjuk själ!


Sen, som på beställning kommer finaste filmen Trollkarlen från Oz på TV, och jag njuter så tårna krullar sig!
Jag saknar min Pamela att titta på den med. Vi är bäst på att leva in oss i filmer tillsammans, och bäst är filmer man kan sjunga med i. I brist på det chattar vi om filmen. Känns nästan som om hon vore här på riktigt.


Jodå, det nya året börjar fint!


HAHAHA HOHOHO

GOTT NYTT ÅR!